Prolog.
2010.
Jag tog ett långsamt andetag innan jag med en hastig rörelse öppnade brevet som kunde förändra mitt liv lika mycket som det kunde krossa mitt hjärta.
Med kvicka ögon läste jag texten och kände glädjen spridas upp till munnen och målade fram ett stort leende på mina läppar.
Jag blev plötsligt mycket medveten om människorna omkring mig och hoppade rakt in i min älskade pojksvän armar och skrek av lycka.
"JAG BLEV ANTAGEN DOM SA JAG VAR DERAS FAVORIT SÖKANDE!!!"
Min mamma som börjat läsa brevet som jag kastat ifrån mig mitt i mitt lilla tjut tittade på mig med ledsna ögon.
"Vad är det mamma är du inte glad för min skull jag blev antagen?" frågade jag henne lite besviket.
"Jo det är klart men här står det att gillade din fotografering så mycket att dom vill skicka dig till Paris för att studera med experterna..." sa mamma ledsamt och jag kände Nialls armar ta ett hårdare tag om min midja.
Nu kände jag en klump bildas i halsen. Missförstå mig inte jag skulle älska att åka till Paris men jag skulle sakna Niall så otroligt och han som ansökt till x-factor behöver mitt stöd.
Jag vände mig om i den bekanta famnen och mötte min pojkvän ledsna leende.
"Det är klart att du ska åka det här din stora chans ju!" sa han och pussade mig på kinden.
2013
Jag tog chansen och är nu en av världens störta fotografer men jag förlorade någon som är mycket viktigare.
Jag förlorade Niall Horan.
